Var går gränsen för välfärdsstaten?

Hur stort får välfärdssystemet bli? Finns det någon gräns? Och varför debatteras inte detta?

Idag tar den offentliga sektorn ungefär 50% av BNP. Här ingår de självklara delarna försvar och rättssystem (inkl. polisen) men också det som benämns välfärdssystemet såsom skola, vård och omsorg.
Resten av vad samhället ska stå för blir en prioriteringsfråga. Vad har vi råd med och vad kan skötas av privata aktörer?
Ovan nämnda områden är självklara, även om de alltid måste utsättas för prioriteringar och effektiv skötsel. Men det finns mycket annat som också ingår, inte minst ett gigantiskt bidragssystem, dvs. en omfördelning av skatt genom olika myndigheter.
Men var går egentligen gränsen för hur stor denna bidrags karusell kan tillåtas bli? Och vad bestämmer hur stor sektorn kan få vara?
Offentliga sektorn baseras på skatteintäkter. För att öka skatteintäkterna krävs att Sverige har en tillväxt i ekonomin, en tillväxt som baseras på Sveriges näringar och Sveriges företagande. Således är det självklart att det krävs ett bra företagsklimat för att upprätthålla ett betydande välfärdssystem. Lika omöjligt blir det att hårdbeskatta företagande eller införa skatter som motverkar den nödvändiga tillväxten genom exempelvis förmögenhetsskatt som driver företag och entreprenörer ut ur landet.

Sverige har i jämförelse med många länder en mycket stor offentlig sektor och välfärdssystem. I varje valrörelse kräver politiker (framför allt från vänster) ytterligare ambitiösa satsningar inom välfärd inkl. bidragssystemet. Det finns en aldrig sinande lista på önskemål som visas upp under godhetens signum. Helt nyligen ansåg Socialdemokraterna att man bör satsa 300 mkr på att skolmatsalar ska hållas öppna för elever även under lovdagar! Vänsterpartiet lovar som alltid mest storsint med skattebetalarnas pengar.

Men hur lång kan detta fortgå? Det rimliga är att välfärden, uttryckt i pengar, inte kan öka snabbare än BNP, dvs om vi behåller andelen vid 50% av BNP. Nu betyder ju inte BNP-siffran allt, utan man bör också titta på BNP/capita – dvs om befolkningen ökar kraftigt så innebär det inte självklart ökat välstånd per individ. Det betyder också att det är oerhört väsentligt att befolkningsökningen bidrar till ökad BNP, dvs, alla som kan måste bidra till samhället genom arbetsinsatser.
Dessutom har Sverige en demografisk utmaning eftersom den arbetsföra befolkningen som andel av totalen sjunker. Detta i sig självt innebär en utmaning för att klara en fortsatt tillväxt. Utan denna tillväxt blir skatteintäkterna lägre och därmed får Sverige mindre medel till välfärdssystemet.

Det får ej heller glömmas bort att i ett scenario där Sverige utsätts för en chock av något slag – såsom kris eller krig – kan statens intäkter plötsligt drastiskt sjunka. Systemet kanske inte kollapsar men kan komma att kräva väsentliga omprioriteringar. Att dramatiskt minska välfärdssystemet är väl det sista vi som politiker önskar oss. Inte minst kan det ge starka reaktioner från väljarkåren.

Därför måste vi vara vaksamma kring att låta välfärdssystemet expandera. Med en så stor andel av BNP som 50% finns en betydande risk om tillväxten i landet skulle bromsa upp, eller till och med vissa år gå baklänges.

Det finns exempel på länder som har kollapsat när den offentliga sektorn tillåts bli alltför stor. Uruguays lysande ekonomi gick under efter att statens intäkter plötsligt sjönk. Detsamma gäller Argentina, om än inte av samma skäl. Ännu ett exempel som är mer extremt är ju den gamla stadsstaten Aten där invånarna i stort levde på statens intäkter som hämtades från associerade småriken. Det gick så långt att medborgarna betalades för att närvara vid skådespel.
När systemet kollapsade så kollapsade också stadens så beundrade demokrati.

Det är mycket möjligt att Sverige redan idag har en för stor välfärdssektor. Därför måste den i ett första steg effektiviseras och dess tillväxt måste hållas i schack.