Om kanon ska vara en sann spegel av vårt arv och vår identitet måste den också rymma de jordnära och tidlösa traditionerna.
När den svenska kulturkanonen nu presenterats är det med ambitionen att lyfta fram det som format vår identitet och vårt gemensamma arv.
Ändå saknas två av de mest grundläggande delarna av vår historia: jordbruket och fäbodkulturen. Det är en paradox, eftersom ordet kultur betyder odling, och det är just odlingen och bruket av naturen som har lagt grunden för vårt samhälle, vår ekonomi och vårt sätt att leva.
Fäbodkulturen är inte en marginell tradition, utan ett levande immateriellt kulturarv med rötter som sträcker sig över 4000 år tillbaka. I december 2024 antogs den svenska och norska fäbodkulturen till Unescos representativa lista över mänsklighetens immateriella kulturarv.
Detta internationella erkännande bygger på att traditionen förenar praktisk kunskap med musik, berättande, ritualer och social gemenskap. Här finns kulningens lockrop, byggnadskonsten i timrade fäbodar, den muntliga överföringen av sedvänjor, kvinnors centrala roll i hushållning och vården av djuren – allt sammantaget en väv av levd kulturhistoria.
Att detta inte ges en plats i kulturkanon är mer än en utelämning; det är ett förminskande av de erfarenheter och kunskaper som burit vårt samhälle i tusentals år.
Jordbruket och fäbodnäringen är inte bara ekonomiska företeelser, de är kulturella uttryck där människan formats i nära samspel med natur och landskap. De rymmer immateriella värden som sträcker sig långt bortom redskap och produkter: de är minnen, berättelser, toner och traditioner som fortfarande lever i människor och i landskapet självt.
Samtidigt som vi i dag talar om hållbarhet, biologisk mångfald och lokalt kunnande väljer vi att osynliggöra den tradition som redan bär dessa värden.
En kulturkanon utan jordbruket och fäbodkulturen riskerar att bli ytlig, urban och lösryckt från den verklighet som format Sverige.
Om kanon ska vara en sann spegel av vårt arv och vår identitet måste den också rymma de jordnära och tidlösa traditionerna. Att exkludera fäbodkulturen är att blunda för både vår historia och en vägledning för framtiden.
Olle Larsson, Ambition Sverige och Härjedalspartiet
5 kommentarer
(A) blir bättre och bättre och har flera gånger överträffat mina förväntningar. Men fortfarande finns en del brister, som bör rättas till. Som nybliven medlem med många levnadsår bakom mig vill jag bidra med min kunskap och erfarenhet, Partiet borde skilja mellan kultur i bemärkelse de sköna konsterna och kultur i bemärkelsen mänsklig verksamhet i allmänhet, värderingar, seder och bruk. Samma kritik kan riktas mot kulturkanonen, som förtiger arbetarförfattarna under 1930-talet, men lyfter fram den rasbiologiska propagandaskriften Kris i befolkningsfrågan från 1934 av Gunnar och Alva Myrdal som god kultur. Om Alva Myrdal ö. h. t. ska nämnas i detta sammanhang (kulturen), vilket jag inte anser, borde det vara för hennes kamp under 1960-talet mot kapprustning och kärnvapen och för nedrustning. Men det vore väl alltför känsligt i ett Sverige, som övergivit alliansfriheten och tillhör de värsta krigshetsarna inom militäralliansen Nato.
Mitt ursprung är en gammal arbetarsläkt, som invandrade till Sverige under 1600-talet. Jag känner mig kränkt av Benjamin Dousa, M, som menar att han är lika förankrad i det svenska kulturarvet som jag. Jag reagerade också mot att två kvinnor med främre orientalist utseende debatterade det svenska kulturarvet. Jag reagerade inte mot deras närvaro, utan mot ursprungssvenskarna frånvaro. Vilket jag tror att Jessica Stegrud också gjorde. Bara för att man har ett långvarigt svensk påbrå, kallas man rasist, fastän man i högsta grad är motsatsen. Nya metoder inom järnhanteringen ledde i början av 1800-talet till nedläggning av många järnbruk och arbetarna där måste söka nya jobb. Min farfars far var sålunda ensam polis i ett norrländskt polisdistrikt som var lika stort som hela Småland.
Min farfar studerade till agronom vid lantbruksuniversitet i Uppsala och kom att ägna sitt liv åt att försöka förhindra utrotningen av den norrländska fjällkon, som han lärt känna som barn, vilket förde honom i konflikt med tidens tongivande genetiker, som ville utrota alla lantraser, t. o. m. människorna i de perifera landsdelarna, som beskylldes för inavelsdegeneration. Efter honom ärvde jag en del rasbiologisk litteratur och läste om olika människoraser och deras anpassning till naturen i olika delar av världen. Senare köpte jag massor med rasbiologisk litteratur på antikvariat, vilket fick mig att genomskåda rasbiologin som en förfärlig bluff-vetenskap och ett exempel på hur forskare med fina titlar ljuger för att politiker lyssnar på dem. (jmfr den nuvarande klimathysterin.) Under utbildning till djurskötare var ärftlighetslära, avel och smittskydd (bland djur, som också kan tillämpas för att hindra smittspridning bland människor) mina intressen.
Jag känner väl till avelsmetoderna, och särskilt den metod, som kallas undanträngningsavel och som förespråkas i Kris i befolknigsfrågan – och praktiseras inom biodlingen. Den används när djurägaren inte har full kontroll över djurens parningar, och går till så att man hindrar oönskade anlgsbärare att sprida sina gener. Vilket var syftet med tvångssteriliseringarna i Sverige under efterkrigtstiden. I den ursprungliga upplagan av Kris i befolkningsfrågan kan man läsa att ”i alla samhällsklasser finns en bottensats av individer som saknar existensberättigade”, vilket smekte ledande socialdemokrater som Tage Erlander medhårs: Oj, även inom överklassen. Längre fram förespråkas skapandet av en ny, svensk människoras, som i boken kallas ”automatarbetare”. Det fortfarande till stor del agrara Sverige var som ett politiskt styrt avelsstall.
I det syftet skulle man importera vä utvalda mänsligas avelstjurar från Sydeuropa, vilket föreslogs 1947 av rektorn för Uppsala universitet, Nils von Hofsten, vilken även var ordförande för Statens rasbiologiska institut. Den svenska arbetarklassen led ju, enligt denne överklassperson, av inavelsdegeneration. Att den under 1950- och 1960-talet importerade arbetskraften, som var i sina bästa år, presterare bättre än äldre svenska arbetare i tunga jobb som kräver hög snabbhet (som automatarbetare), säger sig självt. När LO, med stöd av Palme, under dem växande arbetslösheten i början av 1970-talmet, försökte rädda jobben för de svenska arbetarna, beskylldes LO och SAP för rasism av den framväxande vänsterrörelsen vid universiteten.
LO är numera passiva betalare till SAP, utan politiskt inflytande. Det socialdemokratiska kvinnoförbundet borde skämmas för hur deras parti har förrått det goda arbete, som deras stora idol Alva Myrdal trots allt har utfört. Men det är inte den rasbiologiska pamfletten Kris i befolkningsfrågan, som nu hyllas som höjden av svensk kultur..
Både ett land, och ett parti som vill styra ett land måste ha en kulturpolitik. Men har (A) en kulturpollitik i ordets rätta bemärkelse? Och vad är det? Är fäbodkulturen i sig en kulturform eller ska endast skildringar av fäbodlivet i litteratur och konst räknas som kultur? Det beror på om vi talar om kultur i vid bemärkelse eller om kultur i snäv bemärkelse. Observera att även kultur i snäv bemärkelse kan ha ett politiskt budskap. Genom att framhålla en viss livsstil som ett ideal – eller tvärtom.
Nationalromantiken var en konstart som med lyckat resultat sammanföll med de politiska kampanjerna mot utvandringen, för att i stället skapa en framtid i Sverige. Nationalromantiken gav en närmast falsk och förskönad bild av dåtidens Sverige, som i verkligheten var grått och trist. Men arkitekter, politiker andra, som delvis inspirerades av nationalromantiken,, tog på sig uppgiften att omvandla detta gråa och trista Fattigsverige till en både vacker och skön välfärdsstat.
Men var nationalromantiken verkligen en svensk konstform – eller en utländsk konstform som hade anpassats till svenska förhållanden? Många väggar i svenska hem pryds idag av tavlor som visar beduintältet under palmen nere vid oasen med en kamel i bakgrunden – eller av den röda stugan under björken nere vid sjän men en ko i bakgrunden. Båda är utmärkta exempel på nationalromantik, som påminner om ägarens etniska ursprung. Vad vill politiker och ledarskribenter, som förnekar att det finns en svensk kultur? Ta ifrån oss vår nationella identitet? Stjärnkocken Leif Mannerström har uttryckt sin besvikelse över att den svenska matkulturen inte finns med kulturkanonen. Han nämnde som exempel svenska köttbullar, som nu påstås vara importerade från Turkiet. Han menade säkert m ed all rätt att det är skillnad mellan turkiska köttbullar och de köttbullar han tillagar. Men talar vi nu om kultur i vid eller snäv bemärkelse? Fäbodarnas matkultur är väl också en väsentlig del av det svenska kulturarvet (i vid bemärkelse)?
Jag har en svåger, som är en f. d. teaterdirektör. Både han och min syster (hans fru) är övertygade V-sympatisörer. V är ett parti, som har förstått att knyta kulturarbetare till sig – inte minst genom att utlova frikostiga kulturanslag. Pengar styr mer än man tror. Han har emellertid lärt mig mycket om kulturpolitiken och dess ekonomiska förutsättningar. Många bildkonstnärer försöker inte ens skapa för den breda politiken, utan har som enda mål att sälja till skattefinansierade kulturbyråkrater. Jag tror att det både behövs en viss folkbildning om kultur, så att folk lär sig skilja mellan bra och dålig kultur och incitament för kulturarbetare att skapa kultur, som uppskattas av den breda allmänheten,
För ett parti, som värnar det svenska kulturarvet är det självklart att värna nationalromantiken. Men det finns även flera andra konstarter och -stilar, som bör räknas till det svenska kulturarvet. Men kulturarvet får inte bara handlar om att bevara det, som har varit. Utan även om att främja ny svensk kultur.. Det har min svåger, teaterdirektören, varig noga med att framhålla, samt att den experimentella kulturen därvidlag har en viktig funktion för den levande kulturen. Man kan aldrig i förväg veta säkert hur ett nytt kulturprojekt kommer att tas emot av den breda publiken. Det kan vara ett ekonomiskt risktagande.
Slutligen en samvetsfråga: Finns ingen svensk jazz? Eller bör vi som en SD-politiker föreslagit slopa alla kulturanslag och hänvisa folket till CD:n och videor med importerad skräpkultur? Låt mig också förklara vad jag menar med kultur i snäv bemärkelse: Litteratur (både prosa och poesi), musik och opera, bild och form, teater och film. Kanske även industriell design, Tveksamt. Tycker det var fel att ta med företaget IKEA i kulturkanonen. Möjligen de bästa enskilda formgivarna hos IKEA.
Jag har i föregående kommentarer inte fört fram något eget förslag till en ambitiös kulturpolitik, utan har i stället framhållit behovet av en genomtänkt sådan och pekat på svårigheterna och komlexiteten, inte minst beträffande definitionen av begreppen kultur och kulturpoliitik. Jag vill dock uppmana er alla att rädda länsmuseerna, som en gång grundades för att rädda det förindustriella kulturarvet, som nu förskingras av skattefiansierade kulturbyråkrater. I ett numera stängt (!) länsmuseum hade hela medeltiden kastats uf för att ge plats åt skärmutställningar om aktuella politiska frågor. Dessa kulturbyråkraters korrumperande inverkan på kulturen måste också motverkas till förmån för kultur som uppskattas av den skattebetlande allmänheten . Vad pryder sjukhusväggarna?
Det jag saknade är matkulturen och vår dryckeskultur.
Klart man kan känna tillhörighet, trygghet och gemenskap i Sverige som invandrare, problemet för många invandrare är att de vill tillhöra både Sverige men även ha kvar sitt gamla lands kultur, seder, religion och språk! Redan här blir det problem.
Säg gärna att det är en förlegad, nationalromantisk och skev självbild av oss svenskar. Men vi svenskar har brukat jorden, byggt våra hus, format vår kultur, historia, seder och normer efter våra förfäder och den kunskap de förmedlade till sina barn och barnbarn. Vi kan inte be om en ”semesterkassa” och åka hem på semester till det land man kom ifrån, vi bor här, vi kan inte förneka oss rätten till vårt land, vår kulturella gemenskap, våra normer, seder och värdringar det är vår existens vi pratar om. (Även om många tycker sig uppleva ett folkombyte enligt FN:s stadgar)
Mångkulturen i Sverige är ett enda stort experiment som skit sig totalt, det är alltid svensken som ska anpassa sig till rådande situation, varför alltid vi? Kan man inte ställa samma krav på de som invandrar till Sverige? Det är våra barn som blir förnedrings rånade, det är våra flickor som våldtas och det är våra äldre som de förskingrar. Och ändå har många svårt att förstå att det är vi svenskar som har ensam rätt till vårt egna arv, det vi har ärvt från våra förfäder både i historian, matkultur, dryckeskulturen, sägner och i skrift tillhör oss. Även om många har svårt att förstå situationen och gärna vill vara i centrum med sin religion som de anser står över allt och alla.
Det är egentligen inte speciellt svårt, flyttar jag till Japan inte blir japan för det, flyttar jag till Mellanöstern blir inte jag arab för det, flyttar jag till Ryssland blir inte jag ryss. Varför inte? Jag har inte den samhörighet med samhället jag flyttar till, varken kulturen, religion, språket eller något annat som binder mig till landet. Det tar tid att bli accepterad i ett nytt land och det börjar med att själv vilja bli en del i samhället, lära sig språket, seder, kulturen, normer, värdering och gemenskapen. Då är det svårt att stå med ett ben i olika länder, kulturer och förvänta sig att bli accepterad. Men det finns inget som hindrar människor från att flytta tillbaka till sina länder, där kan de bygga upp sina länder, få tillgång till sin kultur, religion, historia som väldigt många vill införa och samtidigt ta bort vårt arv och tillföra sitt till Sverige, vi har redan vårt kulturarv låt oss då ta hand om det som är vårt. Undrar vad som hade hänt om vi hade invandrat till ex Gaza eller något annat muslimskt land och försökt införa vår religion, vår kultur och vårt språk?
Men vi ska alla älska orden mångkultur, mångfald, jämlikhet och inkludering och visa upp ett lyckligt land där alla svenskar ska tycka likadant och där media, politiker och etablissemanget bestämmer vad folket ska tycka, detta kallas yttrandefrihet och demokrati. Ser det mer som en envägskommunikation där ingen får ifrågasätta någonting, därav behövs ert parti.