Senaste tiden har varit full av känslor och starka reaktioner, både mot mig och mot Ambition Sverige. Vi har rapporterat om detta både direkt till medlemmar och via information på hemsidan. Det har varit tal om allt från anklagelser om mutor, personliga hot och ett politiskt drev.
Bakom den uppskruvade dramatiken döljer sig dock en större och mer obekväm fråga: har svenska riksdagsledamöter fortfarande ett fritt mandat, eller förväntas de enbart följa partiledningarnas instruktioner?
Jag hoppas nu att vi genom det inträffade får chans att diskutera hur det står till med demokratin i Sveriges riksdag.
Som de flesta känner till handlade förslaget om medborgarskap bland annat om att höja hemvistkravet från fem till åtta år. Det var inte frågan om öppna gränser, massamnesti eller stoppade utvisningar. Inte heller handlade voteringen om att människor utan laglig rätt att vistas i Sverige plötsligt skulle få stanna.
Den konkreta konflikten rörde istället hur nya regler skulle tillämpas för personer som redan hade ansökt, eller befann sig i pågående processer.
En helt legitim juridisk fråga.
När lagstiftning ändras mitt under pågående ärenden uppstår ofta frågor om rättssäkerhet, retroaktivitet och myndigheternas tillämpning. Flera juridiska instanser och remissorgan har tidigare varnat för att otydliga övergångsregler kan skapa längre processer, ökade kostnader och fler rättsliga prövningar. Här blir den avgörande frågan betydligt mindre dramatisk än vad debatten har gett sken av:
Vad hade egentligen hänt om förslaget tillfälligt hade fallit? Sannolikt väldigt lite!
Därmed faller också den dramatiska berättelsen om att två “vildar” skulle ha äventyrat Sveriges migrationspolitik. I verkligheten hade det snarare handlat om en kort försening och en teknisk justering av lagtexten.
Hade tydliga övergångsregler applicerats till regeringens förslag, så hade samma förslag sannolikt kunnat återkomma och därefter fått majoritet utan den uppblåsta konflikten som nu följde. Detta är viktigt att förstå. Debatten har förts som om Sveriges framtid stod och föll med en enskild votering. Men lagförslaget hade enkelt kunnat återkomma i korrigerad form några veckor senare. I det ljuset framstår stora delar av dramatiken som en politiskt motiverad överdrift.
Ambition Sverige står fast i att diskussionen måste handla om någonting mer än om de invandrare som söker medborgarskap enligt de gamla eller nya reglerna.
Partiets migrationspolitik ligger fast, vi vill gå betydligt längre än något riksdagsparti, dvs. vi vill fokusera på att göra vad som krävs för att lösa problemet med gängen en gång för alla. Jag ser framför mig att man måste sätta in insatsstyrkan, SOKS, där det behövs och driva en politik där alla, inte bara de som är på väg att få medborgarskap i vårt land, försörjer sig själva. Möjligheten att leva på bidrag ska vara i princip obefintlig. Det enda realistiska är att samtidigt stänga gränsen till dess att vi har full kontroll på situationen i landet. Hävda undantagstillstånd i de områden där vi idag inte ens har full kontroll på vårt territorium. Givetvis måste vi så snart som möjligt starta en folkräkning.
Vad gäller votering i riksdagen, så hoppas jag att alla nu vet att riksdagsledamöter är valda av folket. De har rätt att rösta enligt egen övertygelse, även när den går emot partilinjen. Principen är grundlagsfäst i regeringsformen och är en central del av svensk representativ demokrati. I teorin är detta alltså en grundpelare i svensk demokrati, men i praktiken fungerar det oftast inte så.
De flesta voteringar avgörs i realiteten av partiledningar och riksdagsgrupper, långt innan ledamöterna går in i kammaren. Den folkvalda ledamotens roll har reduceras till en ren knapptryckare. Många av mina kollegor i riksdagen skulle gärna ha röstat enligt sin övertygelse – om det inte hade resulterat i negativa konsekvenser som uteslutning från partiet eller en förlorad utskottsplats etc.
När politiska vildar röstar självständigt, då uppstår ett problem för ”systemet” som har vant sig vid en stark partidisciplin. Det är också därför kvittningsfrågan blivit så central.
Kvittningssystemet är tänkt att hantera frånvaro, så att sjukdom eller resor inte förändrar styrkeförhållandena i riksdagen. Det är däremot inte tänkt att fungera som ett verktyg för att neutralisera ledamöter som riskerar att rösta “fel”.
När kvittning börjar användas strategiskt för att kontrollera politiska utfall uppstår därför en större demokratisk fråga: Har Sverige fortfarande 349 självständiga riksdagsledamöter – eller bestämmer partiernas gruppledning allting?
Det mest anmärkningsvärda i hela affären är därför inte att Katja Nyberg och jag gjorde en annan bedömning i en enskild punkt, utan att detta verkar uppfattas som ett demokratiskt problem överhuvudtaget.
Om riksdagsledamöter inte längre förväntas tänka själva, väga argument eller följa sitt samvete i principiella frågor, då har det fria mandatet i praktiken förlorat sitt innehåll.
En levande demokrati kräver ledamöter som ibland vågar avvika och ta ansvar för sina egna beslut – även när det blåser politiskt.
Om självständiga ledamöter alltid betraktas som ett hot mot systemet, då är det kanske inte ledamöterna det är fel på̊ – utan systemet.
Lämna en kommentar