Det senaste drevet mot mig gick över alla gränser. Det handlade inte om sakfrågor, argument eller politiska vägval. Det har varit en våg av personhat, misstänkliggöranden och direkta våldshot. I flödena finns inte bara hårda ord, utan också direkta och detaljerade hot. Ett av dem beskrev hur jag skulle skäras upp i små bitar.
Det här är inte ett pris någon ska behöva betala för att delta i politiken.
Vad utlöste detta hat?
Den utlösande faktorn blev den senaste voteringen om skärpta krav för svenskt medborgarskap.
I den frågan har det påståtts att jag röstade emot skärpta krav. Det stämmer inte. Jag röstade för sju av åtta beslutspunkter och står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap.
Ändå påstod Jimmie Åkesson i söndagens partiledardebatt i SVT att jag tagit emot mutor från Miljöpartiet. Hur kan en partiledare stå i public service och sprida ett falskt påstående om mutor?
I det politiska klimat som råder, där lögner snabbt blir bränsle för drev, hat och hot, är det djupt oansvarigt. När en person i Jimmie Åkessons ställning säger något sådant offentligt förstärker han misstänkliggörandet och spär på ett klimat som redan gått långt över gränsen.
Vilket ansvar tar politiska ledare egentligen för konsekvenserna av sina ord och påståenden?
Den beslutspunkt där jag gjorde en annan bedömning handlade om övergångsregler för personer som redan hade ansökt om medborgarskap enligt tidigare regelverk, där kravet varit fem års hemvist i Sverige i stället för åtta.
Min slutsats var att det fanns mycket lite att vinna på att sakna tydliga övergångsregler, men en uppenbar risk för fler rättsprocesser, överbelastade myndigheter och onödiga kostnader för skattebetalarna.
När lagar förändras mitt under pågående ärenden utan tydlighet i hur övergången ska hanteras ökar risken för olika tolkningar, längre processer och en mer komplicerad tillämpning. Jag ser också en risk att detta i hög grad blir en symbolisk markering, samtidigt som de praktiska konsekvenserna kan bli ökad osäkerhet.
Jag har vägt argument, analyserat och landat i en egen bedömning. Därför valde jag att rösta annorlunda i en av åtta beslutspunkter.
Låt mig också förtydliga: detta beslut fattade jag som riksdagsledamot, inte som partiledare för Ambition Sverige.
Samtidigt vill jag vara tydlig: jag står bakom skärpta krav för svenskt medborgarskap, vilket jag också röstade för i voteringen.
Jag vill se en migrationspolitik som bygger på ordning, ansvar och tydliga regler. Sverige måste återta kontrollen över migrationen och säkerställa att invandring sker på ett sätt som är hållbart för landet.
Min utgångspunkt är enkel: den som invandrar till Sverige ska försörja sig själv genom hederligt arbete, respektera svensk lag och bidra till samhället.
Jag har tagit fram Ambition Sveriges migrationspolitiska program, där just dessa frågor står i centrum. Läs gärna partiprogrammet på Ambition Sveriges hemsida: ambitionsverige.se
Mer eller mindre demokrati i Sveriges riksdag?
Sveriges riksdagssystem bygger på att den enskilde riksdagsledamoten är närvarande i kammaren och vid votering och trycker på grön, röd eller gul knapp. Det kan låta tekniskt, men bakom varje knapptryckning finns ett personligt ansvar.
Sverige är en representativ demokrati. Väljarna röstar på partier, men de väljer också ledamöter som förväntas sätta sig in i frågor, förstå konsekvenserna av besluten och ytterst ta ansvar för sin röst. En riksdagsledamot är inte vald för att vara en mekanisk förlängning av gruppledningen.
I debatten om kvittningen har det blivit tydligt att Sverigedemokraternas ledning ser det som självklart att inte bara SD egna ledamöter ska rösta enligt partilinjen, utan även oberoende ledamöter – så kallade politiska vildar – som tidigare tillhört partiet.
Gruppledningen inom Sverigedemokraterna består av gruppledare Linda Lindberg, vice gruppledare Henrik Vinge och andre vice gruppledare Julia Kronlid. Vid riksdagsgruppens möten informeras ledamöterna om vilken linje som gäller i kommande voteringar. Det i sig är inget ovanligt. Alla partier arbetar med samordning.
Problemet uppstår när partilinjen inte längre är en rekommendation, utan i praktiken ett tvång. När ledamöter som kan tänkas rösta fel hellre kvittas ut än tillåts närvara och rösta efter sin egen övertygelse, då har vi ett demokratiskt problem.
Inför omröstningen om Nato blev jag och flera andra ledamöter utkvittade. Jag hade röstat nej. Men genom kvittningen behövde min röst aldrig synas i voteringen.
Det är just detta som är kärnan.
Kvittningssystemet är tänkt att hantera frånvaro så att styrkeförhållandet i riksdagen inte påverkas av sjukdom, resa eller andra praktiska hinder. Det är inte tänkt att användas som ett sätt att kontrollera eller neutralisera ledamöter som kan rösta efter samvete, kunskap eller gör en egen analys.
När kvittning används på det sättet blir frågan större än en enskild votering. Då handlar det om huruvida riksdagen består av 349 självständiga ledamöter eller om kammaren i praktiken bara är en förlängning av partiernas gruppledningar.
Systemet vid omröstningar bygger samtidigt på personligt ansvarstagande som sträcker sig bortom utskottsarbete och partimöten. Den enskilde ledamoten borde känna till vad han eller hon röstar för eller emot, särskilt i stora och principiella frågor.
Om ledamöterna inte förväntas tänka själva, om de inte får följa sitt samvete eller sin egen kunskap i avgörande frågor, då kan voteringsknapparna lika gärna plockas bort. Då kan ledamöterna stanna hemma, och röstningen ske direkt efter partiernas mandatfördelning och gruppledningarnas instruktioner.
I en sådan ordning har riksdagsledamöterna i praktiken spelat ut sin roll.
Ett betydligt allvarligare problem än att det finns några okontrollerbara och omutbara partilösa ledamöter i riksdagen är att övriga ledamöter i praktiken ofta saknar möjlighet att rösta enligt sin inre övertygelse eller moraliska kompass i känsliga frågor.
Ett tydligt exempel är omröstningen om juridiskt könsbyte vid 16 års ålder. Den moderata ledamot som gick emot partilinjen och röstade nej visade just det mod som ett fritt mandat är tänkt att möjliggöra. Men alla som vågar gå emot partilinjen vet också att priset kan bli högt.
Detta borde diskuteras mer.
För om varje självständig röst behandlas som ett problem, och varje avvikelse från partilinjen bestraffas, vad återstår då av den representativa demokratin?
Det fria mandatet finns inte för att skapa oreda. Det finns för att säkerställa att riksdagen inte reduceras till ett förutsägbart knapptryckningsmaskineri.
En riksdagsledamot som aldrig får tänka själv behövs i praktiken inte.
Då får vi inte mer demokrati. Vi får mindre.
När självständighet kallas mutor
Jimmie Åkesson påstår att Katja Nyberg och jag har tagit emot mutor från miljöpartiet. Både Katja och jag röstade för sju av åtta beslutspunkter i förslaget om skärpta krav för svenskt medborgarskap. Vi röstade alltså för en stramare migrationspolitik. Att försöka beskriva detta som att vi skulle ha gått Miljöpartiets ärenden är inte seriöst.
Den punkt där jag gjorde en annan bedömning handlade om övergångsregler. Jag ansåg att avsaknaden av tydliga övergångsregler riskerade att skapa fler rättsprocesser, högre kostnader och mer belastning på redan pressade myndigheter.
Det kan man kritisera. Man kan tycka att jag hade fel. Men att kalla det mutor är något helt annat.
När en partiledare använder en sådan anklagelse mot oberoende ledamöter bidrar han till att förgifta det politiska samtalet. Han gör dessutom något mer: han angriper själva idén om att en riksdagsledamot kan fatta ett självständigt beslut.
Det fria mandatet betyder något. Om varje självständig röst och avvikelse från partilinjen ska förklaras med mutor, då är problemet synen på demokratin.
Mitt budskap är och har alltid varit: Tänk själv!
Det är inte en slogan för mig, utan ett livslångt förhållningssätt. I mitt yrkesliv, i samhällsdebatten och i riksdagen har jag alltid försökt stå fri nog att analysera, värdera och dra mina egna slutsatser. Det gjorde jag också i den senaste omröstningen.
Min förhoppning är att fler vågar göra detsamma, i riksdagen, i samhällsdebatten och i Sverige i stort.
För ett fritt samhälle, kräver fria människor.
Människor som vågar tänka själva, även när det blåser.
Elsa Widding
Den 5:e maj, 2026
Lämna en kommentar