Sverige står inför ett vägskäl. Trots hög kompetens, stark innovationskraft och rik tillgång till naturresurser är landet i dag ett av EU:s sämsta länder när det gäller arbetslöshet. Bakom siffrorna döljer sig en djupare obalans i ekonomin, där för få arbetar i den värdeskapande privata sektorn och för många försörjs av skattemedel. Utvecklingen är ohållbar – Sverige behöver en kursändring.
En allt svagare arbetsmarknad
Av Sveriges befolkning på 10,6 miljoner ingår cirka 5,77 miljoner i arbetskraften. Men omkring 1,1 miljoner står utanför arbetsmarknaden i arbetslöshet eller bidragsberoende, vilket innebär att den faktiska arbetsstyrkan uppgår till cirka 4,7 miljoner. Av dessa arbetar cirka 30 procent i offentlig sektor, vilket lämnar runt 3,3 miljoner privatanställda som i praktiken ska finansiera välfärden för över sju miljoner människor.
Lönefördelningen förstärker utmaningen. Enligt SCB tjänar 20 procent av svenskarna under 30 000 kronor i månaden och över 60 procent under 40 000 kronor. Många behöver komplettera med bidrag för att klara vardagen – en direkt följd av ökade boendekostnader och minskad konsumtion, något som även drabbar småföretag som verkar mot konsumentmarknaden.
Småföretagen bär Sverige
Sverige har omkring en miljon företag, där 99,9 procent är små och medelstora. Dessa står för nästan hälften av alla anställda. De stora industriföretagen, som tidigare sysselsatte hundratusentals svenskar, har i hög grad flyttat produktionen utomlands. Ericsson hade till exempel 42 000 anställda i Sverige år 2000 – 2025 är antalet cirka 13 000 där antalet totalanställda i stort är det samma.
Samtidigt slår konkurserna rekord. Under 2024 gick 10 762 företag i konkurs – en ökning med 20 procent jämfört med året innan. Den pågående automatiseringen och AI-utvecklingen riskerar dessutom att öka arbetslösheten ytterligare under kommande år.
Exportberoende och sårbarhet
Sveriges export är starkt beroende av Tyskland, USA och den västerländska marknaden. Men en global lågkonjunktur och politiska spänningar med BRICS-länderna (bl.a. Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) försvårar handeln. Samtidigt innebär EU:s handelsavtal med USA en tydlig obalans – med tullar på 15 procent mot USA:s nolltullar och krav på europeiska investeringar i amerikansk industri. Detta riskerar att försvaga svensk export ytterligare.
Importberoendet – en riskfaktor
Sverige importerar cirka hälften av sin livsmedelsförsörjning, vilket gör landet sårbart vid globala störningar. 2024 uppgick importen till nästan 189 miljarder dollar. Här finns stora möjligheter att stärka självförsörjningen och skapa arbetstillfällen i Sverige.
Vägen mot en starkare välfärd
För att vända utvecklingen krävs en samlad strategi med fokus på produktion, innovation och självförsörjning. Fyra centrala områden sticker ut:
- Öka självförsörjningsgraden.
Sverige producerar endast hälften av sin mat, jämfört med Finlands 80 procent. Genom satsningar på växthus, inhemsk uppfödning, nya grödor och effektivare jordbruk – särskilt i Norrland och Svealand – kan produktionen växa kraftigt. - Industrialisera Sverige på nytt.
Skapa incitament för företag att flytta hem produktion och utveckling. Om staten kan subventionera datacenter för globala techjättar, borde liknande stöd kunna ges till svensk industri som skapar jobb. Samtidigt måste utbildningssystemet anpassas för att möta industrins behov – både av akademiker och andra yrkesarbetare. - Ersätt import med inhemsk produktion.
Sverige bör identifiera varor och tjänster som i dag importeras men som kan produceras inom landet. Det stärker självförsörjning, sysselsättning och ekonomisk stabilitet. - Stärk småföretagandet.
Förenkla finansieringen för nystartade bolag. Förslag som statliga mikrolån via Arbetsförmedlingen eller Vinnova, på 50 000–150 000 kronor med låg ränta och lång avbetalningstid, skulle kunna ge fler möjligheten att starta och driva företag. Ett mentorsprogram kopplat till dessa lån kan öka chanserna till framgång.
Öppna nya marknader
Sverige bör också utveckla handelsförbindelser med BRICS och dess medlemsländer, som tillsammans representerar mer än hälften av världens befolkning och en snabbt växande ekonomisk kraft. Att isolera sig av politiska skäl riskerar att hämma tillväxt och exportmöjligheter.
Slutsats:
Sverige står inför ett vägval. Antingen fortsätter vi på den nuvarande vägen – med ökande arbetslöshet, växande bidragsberoende och sjunkande konkurrenskraft – eller så tar vi steget mot en ny industripolitik, starkare självförsörjning och fler svenska företag. En kursändring är inte bara önskvärd – den är nödvändig för framtidens välfärd.
Göran Reuterdahl, Ambition Sverige
Göran har en utbildningsbakgrund som officer i Marinen samt Teknisk Högskola. Han har haft en lång karriär med olika befattningar i försvarsmakten och näringslivet där han bl.a. varit Vice President i bolag som Ericsson och Microsoft samt VD i ett mindre börsbolag.
9 kommentarer
Inläggsförfattaren skriver bl. a. att ” Många behöver komplettera med bidrag för att klara vardagen …” Jag utgår från att han menar många (bland dem även en del heltidsarbetande) löntagare, Och därför ljuger Kristersson, när han påstår att man förlorar, om man går från socialbidrag till lön. Det är däremot sant att msn inte tjänar på att gå från bidrag till lön, förutatt att lönen inte är högre än socialnormen för den enskilde. Skillnaden mellan socialnormen för en arbetslös och lönen efter skatt, om denna är lägre än socialnormen, erhåller nämligen den nyblivne löntagaren som utfyllnad. Det borde Kristersson i egenskap av f.d. socialborgarråd veta.
Det märkliga är att SD, som har många låginkomsttagare inom sin väljarkår, i denna som i så många andra frågor agerar släpvagn åt regeringspartierna. Det behövs ett nytt riksdagsparti, som är bra för både rika och fattiga. Varför även rika? Jo. för varje miljardär, som flyttar hem till Sverige från ett ”skatteparadis” ökar skatteintäkterna i Sverige. Det är därför viktigt att skattenivån även för höginkomsttagare läggs på rätt nivå. Läggs dem på för hög nivå minskar samhällets totala skatteintäkter – och därigenom ökar skattebördan för låginkomsttagarna.
Inläggsförfattaren har i det stora hela rätt, men jag vill ändå komplttera med några synpunkter och egna förslag. Den enormt höga arbetslösheten i Sverige beror på att utbudet av arbetskraft vida överstiger efterfrågan, som bestäms av behovet av arbetskraft, som ytterst beror på betalningsförmågan hos dem, som köper de produkter (varor och tjänster) som löntagarna producerar. En arbetsgivare anställer inte fler än de, vars löner kan betalas med företagets intäkter. Detta gäller i princip även för skattefinansierade verksamheter. Om vill öka sysselsättningsgraden genom lönesänkningar – vilket länge har varit Centerpartiets linje, vilket S är beredda att stödja för att återerövra regeringsmakten – krävs enomra lönesäningar, Vilket emellertid leder till minskad både minskad konsumtion och minskade skatteintäkter.
Det är i varje fall min bedömning att minskade kostnader för arbetskraften bara ger en marginell effekt på sysselsättningsgraden, varför det är andra kostnader för företagen som måste nagelfaras – och särskilt det ekonomiska risktagandet speciellt för småföretagare vid nyanställningar, särskilt om den nya medarbetaren inte tillhör den egna släkten eller bekantskapskretsen. Då är det ju rena lotteriet. Det kan bli en vinstlott, men även ren ren förlust. Detta har man inte gärna talat om. Men i egenskap av f. d. klubbordförande i ett LO-förbund, tycker jag att hela sannngen måste fram – även om arbetsgivare som inte förstår sitt eget bästa,. Jag föreslår:
1) Den s. k. allmänna löneavgiften, som är en del av arbetsgivaravgiften och egentligen är en dold skatt till EU, tas bort helt och ersätts genom höjning av någon annan skatt. Men den höjningen bör inte vara högre än vad Sverige får tillbaka från EU. I det beloppet ska också inräknas Sveriges andel av EU:s administration. EU ska inte genom sitt bidragssystem bestämma vad svenska skattemedel ska användas till.
2) Semesterersättningen, som motsvarar 12 % av lönen, bör i stället ingå i arbetsgivaravgiften, som totalt motsvarar 31, 42 % av lönen, vilket ger (minst) 43, 42 % i obligatoriska avgifter, utöver lönen som ska betalas av arbetsgivaren för att ha en anställd. Dessutom betalar en arbetsgivare, som själv arbetar i företaget, lika mycket ovanpå den lön, som hans själv tar ut fån företaget i s. k. egenavgift. Vilket blivit en obehaglig överraskning för många nyetablerade småföretagare.
3) Summan av obligatoriska avgifter ovanpå lönen bestäms till 33,34 % och ska utgöras av arbetsgivaravgifter. Uträkningen blir då: Nuvarande övriga arbetsgivaravgifter 19,80 %, semesterersättning 12 %, disponibelt 1.54 %. Summa 33,34 %.
4) Sjuklönen, som betalas av arbetsgivaren för de två första sjukveckorna med undantag för fösta sjukdagen som är en karensdag, tas bort helt, samtidigt som antal karensdagar utökas till tre. Det blir alltså elva nya sjukdagar som ska betalas av Försäkringskassan. Därför utökas den del av arbetsgivaravgiften, som utgör sjukförsäkring från nuvarande 3,55 % till 5.09 %. Se disponibelt under pkt 3. Detta skulle i hög grad minska risktagandet speciellt för småföretagare att ha anställd personal.
5) Normalarbetstiden bör i ett första steg minskas från 40 tim / vecka till 37,5 tim /vecka, vilket gör 8 tim (inkl 30 min obetald lunchrast) från arbetstidens början till dess slut.
Alltså ett mycket bra inlägg. Vi har ingen klimatförsämring utan en klimaförbättring, som om den fortsätter skapa förutsättningar för både ökad självförsörjning med livsmedel och ökad lönsamhet för bönderna. Vilket motarbetas av klimathysterin. Det är ansvarslöst och osolidariskt att vi lockar hit ”klimatflyktingar” från länder som vi importerar livsmedel från och därigenom driver upp priserna på de lokala matmarknaderna – vilket genererar ekonomiska flyktingar, vilket skapar massarbetslöshet och pressar ner lönerna i synnerhet för låginkomsttagare os oss. Utbud och efterfrågan i båda fallen.
Kristersson har ännu inte lyckats förklara vad han menar med att bidragstagare staplar bidragen på varandra. Det är något slags omvänd klasskamp. Rika mot fattiga. Läs om riksnormen för försörjningsstöd på Socialstyrelsens webbplats: ”Riksnormen för ett hushåll utgör summan av de personliga kostnaderna för samtliga medlemmar i hushållet och de gemensamma hushållskostnaderna.”. Det maximala ekonomiska biståndet (det s. k. socialbidraget) utgörs av riksnormen plusdiverfse behovsprövade tillägg. Om den enskilde även får andra bidrag, så minskasden framräknade summan av dessa bidrag. Jag har härmed inte förnekat att bidragsfusk förekommer. Och vill inte bagatellisera det problemet, även om jag tycker at tlura till sig några tior eller hundringar extra genom felaktiga uppgifter är lite jämfört med svindlerierna i ”den gröna omställningen, där rika personer har lurat til sig miljarder, Blaand dem en handfull tidigare S-ministrar.
Om man, som jag har föreslagit i föregående kommentar, tar bort den s. . allmänna löneavfgiften och gör semesterersättningen till en del av arbetsgivarfavgiften och sätter ett tak för den totala arbetsgivaravgiften vid 33.34 %, så minskar arbetgivarens totala lönekostnader för en person som för 22.000 kr / mån ilön före skatt med hela 2,217 kr / mån. Om den enskildes lön höjs med samma belopp, som inskar behovet av utfyllnad från socialtjänsten med samma belopp. Bidragsbereoendet minskar. Tjänar man tillräckligt mycket för att klara sig elt utan försörjningsstöd,, vlir varje löneökning en vinst för den enskilde Med dagens alltör stora bidragsberoende är vekligheten för många bidragstagare att de varken tjänar eller förlorar på att gå från bidrag till arbete.
Problemet, som många politiker vägrar se är att vi har på tok för många arbetslösa, att utbudet av arbetskraft kraftig överstiger efterfrågan. Hur kan det då komma sig att så många, inte minst många arbetsgivare UPPLEVER att vi har brist på arbetskraft. Jag menar att politiker har skapat en skenbar brist på arbetskraft i syfte att dölja arbetslöshetens verkliga omfattning. Detta därför att deras egem politik inte ska framstå som så misslyckad, som den faktiskt är. Politierna skyller sina egna misslyckanden på väljarna. Liberalerna är värst i det avseendet. Samma parti, som pratar om valfrihet förvägrar arbetslösa all valfrihet vid val av jobb.
Jag har redan skrivit om småföretagare, som inte vågar ha anställd personal p. g. sjuklöneansvaret. Men det finns fler orsaker till att företagare inte vågar anställa, nämligen de orimligt höga skadestånden speciellt för småföretagare vid olagliga uppsägningar. För undvikande av missförstånd påpekas att jag tycker att olagligiheter ska straffas som de brott de är, men systemet måste göras om. Systemet med dagsböter, som baseras på brottslingens inkomster kan vara en förebild. Dessutom beror flertalet olagliga uppsägningar på oaktsamhet och inte på uppsåt. Rättssamhället kräver mer av en i arbetsrättsliga frågor okunnig småföretagare än av ett storföretag med en anställd personalcher,. För den enskilde, som blivit olagligt uppsagd, ska det inte spela någon roll om hon / han har arbetat i ett stort eller litet företag, Men böterna, som ska betalas av det felande företaget ska baseras på företagets omsättning och betalas till en gemensam instans, som fördelar skadestånden till de drabbade.
Jag föreslår även statsbidrag till småföretagare, som hyr arbetskraft från bemanningsföretag, som därigenom tar på sig arbetsgivaransvaret och ser till att det gör rätt till. Detta kan också bli en inkörsport för unga , som saknar tidigare arbetslivserfarenhet. Inte minst eftersom det är lärorikt att arbeta hos olika kundföretag. En uthyrning kan därigenom sluta med en fast anställning hos något kundföretag.
Ett annat problem, som inte nämns i den svenska debatten, är de storna inlåsningseffekterna på den svenska arbetsmarknaden jämfört med adra länder. Inte nog med att vi har arbetsgivare som inte vågar anställa. Utan vi har också det motsatta problemet: Anställda som inte vågar byta jobb, Den sökta arbetskraften finns kanske inte bland de arbetslösa, utan bland dem som redan har jobb, men skulle kunna ersättas med en arbetslös.
.
Jag har tidigare skickat ett förslag på åtta punkter till (A) . Kompletterar med förklaringar samt en nionde pkt.
1) Minska invandringen. Kraftigare höjning än den, som Tidö-partierna kommit överens om, vid utlandsrekrytering. Även med Tidö-parftiernas höjning kommer svenskutbildade akademiker med grundexamen att bli utkonkrrerade av utlandsrekryterade adademiker. Svenskutbildade akademiker kommer därför tvingas ta jobb, som lågutbildade klarar av, Och det med löner, som knappast finansierar återbetalning av studielånen.
2) Öka återvandringen. Återvandringsbidrag på max 350.000 för en ensam vuxen och 600.000 för två vuxna är bra. Men för lite för en barnfamilj, varför jag föreslår 750.000 för två vuxna + två barn.
3) Obligatorisk värnplikt under 5 månader för både män och kvinnor, som fyllt 18 år. De får själva välja mellan militär eller civil värnplikt. Förutom att det leder till minskad öppen arbetslöshet för unga, får de intyg / betyg om fullgjord värnplikt, vilket torde förbättra möjligheten att få jobb.
4) Ökat ansvar för personalutbildningen hos arbetsgivarna .Sluta med korta (under tre månader) skattefinansierade yrkesutbildningar.
5) Minska riskerna med nyanställningar speciellt för småföretagare,. Avskaffa de orimliga skadestånden för olagliga uppsägningar / avsked. Inför ett system med böter för arbetsgivare som bryter mot lagen, vilket baseras på företagets totala personalkostnader. Alltså mer för stora företag än för små till en gemensam fond, som finansierar ersättningen till de olagligt uppsagda eller avskedade.
6) Öka rörligheten på arbetsmarknaden, så att anställda med yrkeserfarenhet vägar byta till mer kvalificerade jobb, utan att förlora anställningstid vid uppsägningar.
7) Inför kortare normalarbetstid från 8 till 7,5 tim / dag (= 37,5 tim / vecka). Obs endast för em, som idag har längre arbetstid än 37,6 tim / vecka.
8) Lägg mer Arbetsförmedlingen som ska ersättas med
a) en statlig arbetsmarknadsmyndighet för ärenden som kräver myndighetsgbeslut såsom beviljande av bidrag m-m., samt
b) kommunala och privata arbetsförmedlingar,. som är förmedlingar i ordets rätta bemärkelse. med uppgift att arbetssökande och arbetsgivare som söker arbetskraft ska finna varandra.
9) Inför statsbidrag alt skattereduktion för företag med för gå anställda för att ha en egen personalchef med kunskaper i arbetsrätten, om de hyr personal från bemanningsföretag. Förutom att det minskar risken för kundföretaget att begå dyra arbetsrättsliga misstag, får den uthyrda personalen arbetslivserfarenhet från flera kundföretag och branscher.
Jag stödjer naturligtvis inläggsförfattarens förslag om mentorer åt nyetablerade företagare.
” Bakom siffrorna döljer sig en djupare obalans i ekonomin, där för få arbetar i den värdeskapande privata sektorn och för många försörjs av skattemedel. Utvecklingen är ohållbar – Sverige behöver en kursändring.”
Som aktiv medlem i ett av LO:s industrifack och kollektivansluten socialdemokrat, och var aktiv även inom partiet, förde jag en ojämn kamp mot s. k. partikamrater som försörjdes av den svällande offentliga byråkratin, för just de åsikter (se citatet) som framförs av inläggsförfattaren. Det har nu gått mycket lång tid sedan dess, kollektivanslutningen har avskaffats och LO har förvandlats till en passiv betalare utan reellt politiskt inflytande. Få tänker på att en miljon LO-medlemmar därigenom uteslöts ur partiet, men förväntas ändå betala det f. d. arbetarpartiets valrörelser. Det behövs ett nytt riksdagsparti, som är ett parti för hela folket.
Kommer (A) att bli ett sådant parti? Sanningens minut har nu kommit för (A). I föregående kommentar har jag framfört mina förslag till bättre balans mellan utbud och efterfrågan på arbetskraft. Genom att både minska utbudet och öka efterfrågan samt samt genomföra förändringar, så att utlysta tjänster verkligen tillsätts med den arbetskraft som faktiskt finns i landet. Under sin korta tid som S-ordförande i början av 10-talet lovade Håkan Juholt att ta itu med ”missmatchingen” sedan han blivit statsminister. Det blev han aldrig. Han utsattes för ett drev utan like. Varför? Han blev den sista S-ledaren som försökte föra socialdemokratisk politik, Hans efterträdare har vikit ner sig för MP. som är ett småborgerligt utopi-parti samt haft som övergripande politiskt mål att splittra den dåvarande oppositionen. Under senaste tiden har S också börjat triangulera SD.
När vi nu talar om att tillsätta de tjänster som verkligen behövs, ställer jag frågan varfför (A) inte föregår med gott exempel och gör just det. Mig veterligt har inget hänt i den frågan sedan jag frågade för tre veckor sedan och fick svaret att alla som arbetar för partiet, gör det ideellt och oavlönat. Elsa får sin lön från riksdagen, Jag har själv mycket stor erfarenhet av ideellt arbete i olika slags föreningar och vet vilka begränsningar det har. Det fungerar inte i längden om det känns som en uppoffring. I en stor organisation som till stor del drivs av ideella krafter, behövs en kärntrupp av anställd personal. Så fungerade det inom socialdemokratin, när S fortfarande var en folkrörelse.
Arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet gäller enbart för den avlönade personalen och inte alls för den ideella arbetskraften. Må så vara att det ka finnas begränsningar av denna rätt för arbetsgivaren i befattningsbeskrivningar och individuella anställningsavtal.
Jag har i mejl till bl. a. Elsa föreslagit att det i god tid före valet, d.v.s, före nyår, bildas ett partikansli med fem heltidsjänster, samt att detta kansli loksliseras till Göteborg. Allt ska inte centraliseras till Stockholm. Två av dessa tjänser måste tillsättas före kommande månadsskifte, nämligen;
1) Partisekreteraren, som ska huvudansvaret för partiets interna organisation och administration, som måste fungera effektivt, samt för intern och extern kommunikation. Hon eller han ska också vara arbetsgivare i förhållande till övriga anställda.
2) Partikassören, som ansvarar för bokföringen och att räkningar blir betalda i rätt tid. En minst lika viktig uppgift för partikassören är att hitta nya inkomstkällor till partiet. Enligt min mening bör medlemsavgiften höjas till 500 kr /år (42 kr / mån för dem som föredrar det). Det är väl rimligt att medlemmar, som inte vill eller kan bidra med ideelllt arbete bidrar ekonomiskt? Det måste dessutom finnas konton för kampanjer (insamlingar till särskilda ändamål), för månadsgivare samt för donationer (större engångsbelopp. Kassören ska också ge ekonomiskt underlag för beslut om partiets verksamhet och investeringar.
Rena slaveriet av regeringen, en tredjedel göder två tredjedelar av befolkningen, utöver det hotar den nuvarande regeringen med:
– att skicka våra ungdomar till de ukrainska befälen för självmorduppdrag.
– att vaccinera befolkningen med Big Pharmas skadliga biverkningsvacciner.
– att låta befolkningen betala höjda el-avgifter när Europa fryser.
– att inbilla befolkningen en klimathybris som inte existerar i landet.
– att låta slavarna betala högre skatter när våra undermåliga politikers idéer inte fungerar.
– etc, etc,,,,
”Sverige behöver en kursändring – för jobb, välfärd och framtid” Väldigt enkelt förklarat är att Sverige har ca 700 000 personer kanske fler, utav dessa är cirka 75-80 000 som det heter ”väldigt långt ifrån arbetsmarknaden” på ren svenska betyder detta att man är analfabet, kan inte språket, kan inte skriva, kan inte räkna, vill inte arbeta, vill fortsätta leva på bidrag eller etableringsstöd.
På detta har vi ca 70% av de 700 000 som inte är anställningsbara eftersom de saknar rätt kunskap, har inte rätt kompetens och på ren svenska innebär detta det inte har ex rätt gymnasiekompetens, de har inte fått slutbetyg i gymnasiet, de kan inte det svenska språket, de kan inte skriva, räkna fullt ut, de väljer att leva i ett parallellsamhälle eller har ett svart arbete, de väljer att leva på bidrag, de väljer själva att leva utanför vårt samhälle men med bidrag (bidragsturist).
Med facit i handen så inser många att vi står inför en gigantisk uppförsbacke, visst klart man kan vända en negativ trend men eftersom det flera som ”tycker synd” om, tycker inte att man behöver jobba och att leva på bidrag är en mänsklig rättighet, blir man rädd, eftersom vi behöver arbetar för att vårt skattesystem ska fungera.
Väldigt enkelt förklarat men ändå med ett uns av verklighet är att man borde ta bort allt vad bidrag, etableringsstöd, socialbidrag detta skapar absolut inget gott i vårt samhälle. Jag sitter inte på facit men inser att bidrag är fel väg att gå, alla måste bidra till vårt skattesystem om det ska fungera.
Varför kan man inte ställa samma krav på invandrare som man gör på svenskar! Slå näven i bordet och visa upp hela bidragssystemet som bara gynnar invandrare, varför ska just dom få gratis försörjning, varför ska dom få pension? De har inte arbetat in en enda krona till systemet! Varför ställs det inga krav på dom för? Varför är det alltid vi SVENSKAR som ska anpassa oss till dom för? Man hör aldrig att de ska anpassa sig till våra normer, värderingar, kultur eller religion varför är det så?
Vilka är de värderingar, kultur eller religion, som de ska anpassa sig till? Att barn ocj vuxna ska omopereras till det upplevda könet på skattebetalarnas bekostnad? Bibeln är en helig skrift även för muslimer (utom möjligen för de extrema islamister, som har omtolkat sina hela skrifter enligt euroepeisk fascism och nazism) och det står väl även i den arabiska bibelöversättningen ”Till man och kvinna skapade han dem”? .Förutom att det både enlig kristen och muslimsk tro bara finns två kön, är varje människa det som Gud har skapat honom eller henne till, d.v.s. man eller kvinna och inte det som transaktivister har lurat i honom eller henne att han eller hon är. Arabiska översättningar av tysknazistisk litteratur från 1930-talet har under decennier kunnat spridas fritt på Västbanken och i Gaza. Det är inga medeltida skrifter och har alltså ingenting att göra med traditionell muslimsk tro. Men enligt den nutida svenska vänstern bygger all relitiös tro på lögner och därför medför religionsfriheten en rätt för envar inte bara att tro på utan även en rätt att praktisera och påtvinga andra sina egna omtolkningar. Även den starkt politiserade extrema islamismen. Jag tror att många svenska muslimer, som är vana vid hårda tag och censur från sina f. d. hemländer, inte förstår varför vid tillåter dessa religiösa avarter i Sverige och skulle hälsa ett förbud med gjädje. De vill se ett förbud i Sverige mot de omtolkningar, som har påbjudits som den enda rätta formen av islam i de länder, som de har flytt från.
För det första borde vi svenskar våga stå för att Sverige är och bör förbli ett kristet land, men att varje svensk inte behöver vara en troende kristen. Och att invandrare får utöva sin egen religion i den mån den är konvertibel med våra värderingar. Annars bör de välja ett annat land än Sverige. Jag vill härmed påminna om att den muslimska hijaben har stora likheter med det svenska hucklet, som bars av många svenska kvinnor för mindre än hundra år sedan, men att det var dessa svenska kvinnors eget val och inte något som de hade påtvingats av fäder eller bröder eller utomstående ”moralpoliser”. Ebba Busch gör helt rätt, när hon kräver förbud mot burka och niqab, men inte hijab. Vi ska väl inte förbjuda gamla svenska seder bara för att de har överlevt i muslimska samhällen?
Det finns viktigare saker att orda om än symbolfrågor, som halvmånar m. m. En viktig frågan är vem som äger svenska moskéer, eftersom med äganderätt följer bestämmanderätt. Vem bestämmer vilka budskap som får predikas i Svenska moskéer? Om vi hade haft en folkomröstning om att tillåta den stora invandring av muslimer, som vi har haft, hade jag röstat nej. Men jag accepterar den verklighet, som vi har i Sverige i dag. Och tycker inte att vi ska dra alla invandrare, som är eller påstår sig vara muslimer, över samma kam. De, som inte ens har rätt att vistas i Sverige, ska utvisas. Och de som har rätt att vistas i Sverige med någon form av uppehållstillstånd, men missbrukar våra fri- och rättigheter till att förstöra Sverige – och förföljer andra invandrare (judar), ska fråntas sina uppehållstillstånd och utvisas.
Slutligen: Priset på arbetskraft (lönen) bestäms, som allting annat, av utbud och efterfrågan. SD har vikit ner sig totalt, när man inom Tidö-samarbetet har gått med på att sänka lönegolvvet för arbetskraftinvandring från drygt 37.000 kr /mån till drygt 33.000 kr / mån. Vi har ett alldeles för stort utbud av arbetskraft, och naturligtvis drabbas de, som har de sämsta meriterna, hårdast av arbetslösheten, även om de faktiskt kan arbeta, i synnerhet lågutbildade invandrare – men även lågutbildade svenskar. Det har väldigt lite att göra med deras egen vilja att arbeta. Jag hade en gång ett samtal med en svensk bonde, som hade två helsvarta afrikanersom inte kunde ett ord svenska, anställda. När jag frågade hur det gick, svarade bonden ”Mina kor talar inte heller svenska”. Min följdfråga ”Men du måste väl ändå kunna tala om för dem vad de ska göra?” besvarade han med: ”Behövs inte. De har varit boskapsskötare i sitt hemland, och ser själva vad som ska göras”.
Problemet är alltså att vi har haft och fortfarande har en alldeles för stor och onödig invandring – och det i syfte att skapa ett överskott på arbetskraft för att pressa ner löner och skapa ett bidragsberoende t. o. m. hos personer som har jobb, men vars löner ligger under den individuella socialnormen. Rena bidragsturister finns också , men har tills tor del sin grund i svensk självhävdelse, att vi har ett land med överflöd av mjölk och honung, så att det bara är att ta för sig. När jag talar om att begränsa ny-invandringen för att ge jobb åt de invandrare som redan finns här och aldrig har haft ett jobb i Sverige och lever enbart på bidrag och inte begår brott, blir jag anklagad för rasism. Vilka är de verkliga rasisterna? Jo falskvänstern, som vill ha en svart underklass, som är beredda att arbeta för svältlöner. Den verkliga vänstern, arbetarvänstern, slog vakt om lönerna för svenska arbetare, både genom en restriktiv invandringspolitik, och genom stöd till fackföreningarna i de s. k. u -länderna, för att deras invånare skulle få en bättre framtid i sina egna länder.
Eftersom en helt arbetslös person kostar det svenska sahället, skattebetalarna minst 150.000 kr / år, vore ett återvandringsbidrag på 350.000 kr rena vinsten för båda parter. Jag anser f. ö. att lönegolvet för arbetskraftinvandring bör höjas till MINST 45.000 kr / mån för att få avsedd effekt, att minska utbudet på arbetskraft för att bättre motsvara eftefrågan, d.v.s. behovet av arbetskraft. Lönegolvet för arbetsskraftinvandring bör givetvis ligga högre än vad en ny-utexaminerad svensk akademiker kan förväntas få i lön. Om dessa, vilket blir fallet med för lågt lönegolv, blir utkonkurrerade av ny-importerade utländska akademiker, tvingas ju dessa svenska akademiker ta jobb, som en arbetslös med ingen eller låg utbildning (bland dem alltså många redan hitkomna invandare) klarar av.
Det måste finnas ett parti som driver nedanstående förslag:
1) Lägg ner arbetsförmedlingen, som inte ens försöker vara det den heter.
2) Återvandringsbidraget ska vara så högt, så att ingen avstår från det bidraget för att i stället fortsätta vara skriven i Sverige och fortsätta få andra bidrag insatta på sitt konto. Förslaget om max 350.000 kr ligger rätt, men bara max 600.000 kr för hel familj? Jag föreslår:
600.000 kr för två vuxna’
750.000 för familj bestående av två vuxna + två barn, samt 50.000 kr för varje ytterligare barn.
Återvandringsbidraget ska naturligtvis vara för frivillig återvandring, inte för utvisning p.g.a. brott eller avslag på asylansökan.
3) Det har funnits förbud för utländska stater att äga kyrkor i Sverige, vilket bör återinföras. Jag föreslår:
Förbud mot utländskt hel- eller delägande i kyrkor, moskéer och andra helgedomar i Sverige. Alla ägare ska vara svenskas privatpersoner (svenska medborgare) eller svenska församlingar, vars styrelser består av enbart svenska medborgare. Utländska intressenter, som vill stödja religiös verksamhet i Sverige, får göra detta genom villkorslösa donationer.
4) För att minska överskottet på arbetsskraft på arbetskraft i Sverige föreslår jag följande:
Förbud mot utlandsrekrytering av arbetskraft till jobb med lön under 45.000 kr / mån. Arbetsgivaren för antingen erbjuda högre lön eller utbildning (omskolning eller fortbildning) av arbetslös eller annan arbetssökande, som redan finns i Sverige.
Om lön, som erbjuds ligger mellan 45.000 och 60.000 kr / mån ska arbetsgivaren bevisa att kompetent sökande saknas i Sverige samt att utbildning av annan sökande skulle ta orimligt lång tid.
5) Målet för integrationspolitiken ska inte alls vara, som moderatstämman har beslutat, att göra alla invandrare till svenska medborgare. Målet ska i stället vara att en invandrare, som har bott tillräckligt länge i Sverige och uppfyller övriga krav för svenskt medborgarskap och vill bo permanent i Sverige, ska få permanent uppehållstillstånd, men behålla sitt utländska medborgarskap. Svenskt medborgarskap ska vara en senare fråga, sedan man har bott ytterligare ett antal år i Sverige – och verkligen vill bli svensk. Det är alltså ivandrarens egen vilja, och inte Ulf Kristerssons eller andra M-politikers vilja, som ska vara avgörande.
Tvångskonvertering av invandrare till svenskar försvårar återvandring.
6) Svenska politiker måste sluta gå till överdrift med sina krav på ”svenskhet” (vad är det?) och börja respektera utlandsfödda, att de också kan bli gamla och kanske dementa och längta tillbaka till barndomshemmet – att de är som vi svenskar i det avseendet.
7) Om svenska kvinnor inte vill föda barn, ska det problemet lösas på plats i Sverige och inte genom invandring från länder med ännu större risker för föderskor. Som exempel tvingades en kvinna från södra Lappland att föda på parkeringsplatsen utanför BB i Lycksele, som hade sommarstängt, halva vägen från hemmet på väg till Umeå.
Svenska politiker prioriterar aborter före födslar. Att döda ryssar i Ukraina prioriteras framför Sveriges eget försvar och krig före fredlig konfliktlösning,
Svenska kommunpolitiker försöker hindra flyktingar att utnyttja sina fullständiga mänskliga rättigheter. De, som är förföljda i sina hemländer, har inte bara rätt att söka asyl i andra länder, utan även att återvända till sina hemländer, när förhållandena där har blivit bättre. Ska de då inte få hjälp att göra det? Nej säger kommuner i Norrlands inland, som skriver att de behöver fler och inte färre invånare. Det kan man ju hålla med om, men ska det gå ut över flyktingar, som råkar bo där. Värst i sitt motstånd mot flyktingars mänskliga rättigheter är dock det moderata kommunalrådet i Lund, som menar att återvandringsbidrag inte är till någon hjälp för kommunen. Har kommunalrådet tänkt stoppa flyktingarnas pengar i sina egna fickor? Återvandringsbidrag är EN RÄTTIGHET SOM MAN HAR SOM FLYKKTING, och inte en ”förmån”, som kommunen bestämmer över. Vad som upprör kommunpolitiker med vänsterextrema åsikter (bland dem även vissa moderater) är den kraftiga höjning, som regeringen har beslutat, och som kommer att ge återvändarna en reell chans till ny-etablering i sitt gamla hemland. Detta står på Migrationsverkets hemsida:
”Du som vill flytta tillbaka till ditt hemland eller till ett annat land där du har rätt att bo, kan ansöka om ett ekonomiskt bidrag hos Migrationsverket, ett så kallat återvandringsbidrag. Du kan ansöka om bidraget om du har ett tidsbegränsat eller permanent uppehållstillstånd i Sverige på någon av följande grunder:
som flykting
som kvotflykting
som alternativt skyddsbehövande
på grund av synnerligen ömmande omständigheter
som familjemedlem till en person med uppehållstillstånd på någon av ovanstående grunder.”
Det är alltså inget krav att man ska vara arbetslös och leva på socialbidrag. Men om någon, som har jobb, flyttar tillbaka till hemlandet – eller annat land där han / hon har rätt att bo, blir ju ett jobb i Sverige ledigt och kan sökas av någon arbetslös, som lever på bidrag. Och tvärtemot vad som påstås i den svenska debatten, ligger den individuella socialnormen – möjligen med undantag för mycket stora barnfamiljer, långt under nybörjarlönen för en tidigare arbetslös person,
Det är mycket tydligt att många s. k. antirasistister vill ha en vit överklass, som de själva tillhör, och som betjänas av en svart underklass, som nöjer sig med svältlöner, om de ö. h. t. har jobb. Förebilden är tydligen USA under 1920-talet med total ras-segregation.