EU har beslutat att inte använda frysta ryska centralbankstillgångar för att finansiera kriget i Ukraina. Sveriges statsminister Ulf Kristersson beklagade beslutet. Det är ett hårresande ställningstagande som bortser från internationell rätt och riskerar att slå direkt mot europeiska företag, medborgare och eurons trovärdighet.
Efter EU-toppmötet i december konstaterade statsminister Ulf Kristersson att stödet för att använda de frysta ryska tillgångarna ”inte var i närheten” av tillräckligt – och tillade: ”Jag beklagar det.” Det uttalandet förtjänar betydligt större uppmärksamhet än det hittills fått.
Centralbanksreserver är inte vilken egendom som helst. De skyddas särskilt i internationell rätt för att det globala finansiella systemet ska fungera. När politiska ledare börjar se dessa reserver som ett verktyg i pågående krig ruckas en grundprincip som även små stater, som Sverige, är beroende av. Det är därför frågan inte stoppades av ”bristande solidaritet”, utan av juridik, ekonomi och självbevarelsedrift.
Motståndet inom EU var brett. Anledningen är enkel: omkring 200 miljarder euro i ryska reserver är frysta inom EU, och merparten av dem hanteras av Euroclear i Belgien – en av Europas mest centrala finansiella infrastrukturer. Ett beslag eller ens en permanent användning av avkastningen riskerar omfattande rättsprocesser, skadeståndskrav och motåtgärder. Det är inte Ryssland som kommer att bära kostnaderna, utan Europas banker, företag, pensionssparare och i slutändan skattebetalarna.
Ungerns premiärminister Viktor Orbán har varit den tydligaste kritikern av denna linje. Det är viktigt att förstå vem han försvarar i sina tal – för det är varken Kreml eller Vladimir Putin. Orbán försvarar i första hand den europeiska rättsordningen, medlemsstaternas suveränitet och vanliga medborgares ekonomiska trygghet. När han säger att det inte är ett lån att ta en stats pengar och ge dem till dess fiende, utan ett steg in i kriget, pekar han på något fundamentalt: konsekvenserna landar inte i Bryssel, utan hos Europas invånare.
Orbáns kritik handlar också om politikens följder. Kriget och sanktionerna har redan lett till höga energipriser, industriell nedläggning, försämrad konkurrenskraft och ökade levnadskostnader i stora delar av EU. Företag flyttar produktion, investeringar skjuts upp och hushåll pressas av inflation. Trots detta saknar EU en sammanhållen fredsstrategi. Den som ifrågasätter detta stämplas snabbt som illojal, i stället för att bemötas i sak.
Samtidigt sker detta i ett läge där USA allt tydligare ifrågasätter om EU fortfarande lever upp till västerländska principer om rättsstat och yttrandefrihet. Amerikanska företrädare har öppet kritiserat EU:s långtgående reglering och censur av digitala plattformar. Att i detta läge även tumma på grundläggande äganderätt och finansiella spelregler är att spela högt med Europas trovärdighet.
Att stödja Ukraina genom att undergräva internationell rätt, finansiell stabilitet och medborgarnas ekonomiska säkerhet är inte ledarskap. Det är ett risktagande som Europas befolkning får betala för långt efter att dagens politiker lämnat scenen.
Källor:
Europaportalen (EU-toppmöte december 2025, Ulf Kristerssons uttalanden), Reuters om EU:s rättsliga och finansiella invändningar, Yle om Euroclear och juridiska risker, Times Now World (Viktor Orbáns tal i Bryssel), ungersk press (Magyar Nemzet, Népszava, 444.hu), Politico och Reuters om USA:s kritik mot EU:s digitalpolitik.