Är det moraliskt rätt att fortsätta beväpna Ukraina?

Nedan följer ett gästinlägg av Ulf Gabrielsson, fd stridspilot i svenska försvaret samt flygkapten för civilflyget.

Under de senaste åren har kriget i Ukraina blivit en av de mest uppmärksammade konflikterna i världen. Med massiv internationell uppbackning, i synnerhet från västvärlden, har Ukraina kunnat stå emot den ryska invasionen längre än vad många experter först förutspådde. Men nu, i mitten av 2025, har läget förändrats på ett sätt som bör få Europas beslutsfattare att tänka om – inte bara strategiskt, utan även moraliskt.

USA har i praktiken slutat att skicka större vapensändningar till Ukraina. Samtidigt kommer alltfler rapporter som vittnar om att Ukraina tvingas rekrytera allt yngre män – och nu även kvinnor – till fronten. I ljuset av detta framstår fortsatt militärt stöd från europeiska länder, inklusive Sverige, som både ologiskt och moraliskt tveksamt.

Den amerikanska reträtten: Ett tecken i tiden

USA har historiskt varit den enskilt största givaren av militärt stöd till Ukraina. Men under 2025 har stödet minskat markant. Den inrikespolitiska viljan att fortsätta engagemanget har minskat drastiskt. Den amerikanska kongressen har blivit alltmer splittrad i frågan och befolkningen visar ett ökande ointresse för att fortsätta finansiera ett krig på andra sidan Atlanten, vars utgång verkar allt mer osäker.

När världens mäktigaste militärmakt – och Ukrainas tidigare ryggrad i vapenleveranser – väljer att backa, borde det vara ett tydligt tecken för övriga västländer. Det signalerar inte bara att situationen på slagfältet är låst, utan också att de långsiktiga strategiska målen har blivit suddiga. Om USA, med sin ekonomiska och militära överlägsenhet, inte längre ser det som rimligt att förse Ukraina med vapen i samma utsträckning som tidigare – varför ska då mindre europeiska länder fortsätta?

Ukrainas mobilisering av 18-åringar och kvinnor

Samtidigt som de yttre resurserna minskar, kämpar Ukraina med en allt mer pressad inrikes situation. En av de mest oroväckande utvecklingarna är den pågående mobiliseringen av mycket unga män – ibland så unga som 18 år – samt kvinnor. Detta är inte längre hypotetiskt, utan konkret politik.

Ukrainas försvarsmakt har tvingats utöka sin rekryteringsbas i takt med stigande förluster och brist på soldater. I april 2024 skärptes mobiliseringslagen, vilket innebar hårdare krav på militärtjänst för unga män. Under 2025 har det dessutom börjat föras en öppen diskussion om att även kvinnor i vissa åldersgrupper ska kunna mobiliseras till fronttjänst.

Frågan vi nu måste ställa oss är: Ska Europa verkligen fortsätta att understödja en krigsföring där ungdomar knappt vuxna nog att avsluta gymnasiet skickas till fronten? Ska vi förse ett land med vapen som i praktiken kräver att dess unga och dess kvinnor offrar sina liv för en konflikt som verkar sakna ett tydligt slut eller tydlig seger?

Förlänger våra vapen kriget eller leder de till fred? 

Ett centralt argument för vapenleveranser till Ukraina har varit att det är ett sätt att försvara demokratin mot auktoritär aggression. Men när kriget pågått i över tre år utan något slut i sikte, måste vi börja ifrågasätta vad vårt stöd faktiskt åstadkommer.

Om varje ny vapensändning endast leder till ytterligare månader av blodspillan, snarare än till verkliga fredsförhandlingar, kan det argumenteras att vi snarare förlänger lidandet än skyddar någon demokrati. Det finns dessutom en ökad risk att vapen hamnar i fel händer eller försvinner i korruption – ett problem som redan tidigare påtalats av både amerikanska och europeiska granskningsorgan.

Moral utan strategi är farlig – och strategi utan moral är tom

Att fortsätta sända vapen i ett vakuum av strategisk eftertanke är inte bara ineffektivt – det är farligt. Och att göra det utan en moralisk kompass blir dessutom etiskt ohållbart. Vi måste våga erkänna att det finns en gräns där stöd övergår från att vara ett försvar av ett lands rätt till självbestämmande till att bli en indirekt uppmuntran till fortsatt krigsföring, oavsett kostnaden för befolkningen.

När 18-åriga pojkar tvingas till fronten och med stor risk för att bli dödade, måste vi då inte fråga oss: har vi blivit en del av problemet snarare än en del av lösningen?

Alternativa vägar: Diplomati, återuppbyggnad och neutralitetsstöd

Att sluta skicka vapen till Ukraina är inte samma sak som att överge Ukraina. Andra former av stöd kan vara både mer hållbara och mer moraliskt försvarbara. Humanitärt bistånd, återuppbyggnad, stöd till flyktingar och påtryckningar för fredsförhandlingar är alla alternativ som västvärlden borde investera mer i.

Europa måste också våga stå på egna ben och utveckla en självständig säkerhetspolitik som inte enbart speglar amerikanska intressen. Att fortsätta beväpna Ukraina när USA slutar, och när priset betalas av unga människors liv, är varken en hållbar strategi eller ett moraliskt försvarbart agerande.

Modet att säga stopp

I varje konflikt finns det en punkt där vi måste sluta fråga oss vad vi kan göra militärt, och i stället fråga oss vad vi bör göra moraliskt. När unga människor, som knappt hunnit leva sina liv, skickas till skyttegravarna för att försvara något som i praktiken blivit ett symboliskt ställningskrig, bör vi alla stanna upp.

Att fortsätta skicka vapen till Ukraina utan att ha en tydlig plan för fred, samtidigt som man vet att USA har dragit sig tillbaka, är inte bara strategiskt oklokt. Det är gravt omoraliskt.