Svensk äldreomsorg används numera till en mängd andra saker än att skapa trygghet för multisjuka äldre personer. I kommunerna har den fått fungera som både integrationsverktyg och budgetregulator. Vi borde alltså inte vara förvånade över resultatet:
Erfaren och utbildad personal lämnar vården. Sköra äldre får sämre vård på grund av att den nya personalen (som ska integreras) inte förstår vad de säger. Systemet prioriterar alltså kommunala besparingsbehov framför vårdtagarnas trygghet.
Kommunerna har i många år placerat nyanlända och långtidsarbetslösa i äldreomsorgen via statligt subventionerade anställningar, som ”extratjänster” och ”nystartsjobb”. Staten betalar ofta hela lönekostnaden. Riksrevisionen konstaterade i sin granskning 2023 att detta är ett system med allvarliga risker, svag kontroll och bristfällig uppföljning. Trots det har äldreomsorgen blivit en av de sektorer där sådana anställningar är vanligast.
Den senaste tidens skandaler visar att äldreomsorgen är en olämplig arbetsplats för okvalificerad arbetskraft. När kommunchefer och politiker inte förstår denna enkla sanning – då uppstår automatiskt nya svårigheter. För det är de erfarna undersköterskorna som får bära bördan, som handleder, förklarar, dubbelkollar, rättar och dokumenterar. De fungerar som arbetsledare utan titel, språklärare utan utbildning och säkerhetsnät utan extra betalt.
Men deras kompetens värderas inte högre. Erfarenheten syns inte i lönekuvertet och deras roll erkänns inte. Numera tycks erfarna undersköterskor inte värderas högre än en nyanländ person utan vårdbakgrund och med bristande kunskaper i svenska språket. När man inte känner sig uppskattad, då lämnar man yrket om man kan. Man väljer en annan bransch, går i pension tidigare eller går ner till deltid.
Att jobba i hemtjänst eller på ett äldreboende kräver yrkeskunskap, omdöme och god svenska. Man ska förstå läkemedelslistor, rapportera avvikelser, kunna tala med anhöriga och skapa trygghet hos människor som är sjuka, rädda eller förvirrade.
Inspektionen för vård och omsorg (IVO) visade i en sammanställning 2023 att 97 procent av kommunerna har personal som saknar tillräckliga kunskaper i svenska för att förstå vad patienten uttrycker – och för att vidareförmedla detta korrekt. Det räcker inte att någon på pappret har klarat en kurs i svenska som andraspråk. Den kursen är inte nödvändigtvis utformad för de språkliga krav som finns i äldreomsorgen.
Kommunal har i upprepade rapporter dokumenterat flykten från yrket. År 2021 uppgav bara 46 procent av medlemmarna i äldreomsorgen att de ville stanna kvar – mot 76 procent tio år tidigare. De flesta undersköterskor trivs med omvårdnadsarbetet, men allt fler orkar inte med själva systemet.
SNS-forskarna Westerberg och Nordin bekräftar bilden: ständiga omorganisationer, för många underställda per chef och en struktur där erfarenhet varken erkänns eller belönas. Många chefer har ingen vårdutbildning alls, och blir därför inte bra på att leda ett arbete som de inte fullt ut förstår.
Vi förlorar hela tiden kompetent personal i äldreomsorgen – för att vi låter ”systemet” behandla dessa nyckelpersoner som oviktiga och utbytbara.
Den här negativa spiralen måste få ett slut. Ansvariga politiker i regering och kommuner behöver börja med att erkänna problemet. Vidta sedan konkreta åtgärder:
- Uppgradera kraven på reell kompetens hos enhetschefer.
- Åtgärda löne- och karriärstrukturen för vårdpersonal, så att erfarenhet och kompetens faktiskt syns.
- Se över den urvattning som har skett av undersköterskeutbildningen. Undersköterskeutbildningen/komvuxsystemet har blivit en bred arbetsmarknads- och integrationsväg in i äldreomsorgen, samtidigt som det finns dokumenterade problem med språk, kvalitet, betygssättning och uppföljning.
- Inför tydliga utbildningskrav för alla som arbetar i äldreomsorgen, och se till att de efterlevs.
- Inför lagstadgade språkkrav med verkliga konsekvenser, inte tandlösa rekommendationer. Utredningen SOU 2024:78 finns redan på bordet — använd den.
- Stoppa användningen av äldreomsorgen för olika arbetsmarknadspolitiska program. Subventionerade anställningar hör inte hemma i en verksamhet som kräver reell kompetens – och där man har ansvar för människors liv och hälsa.
Äldreomsorgens absolut viktigaste resurs är omvårdnadspersonalen. Att återupprätta statusen och kvaliteten på undersköterskeyrket skulle göra stor skillnad för våra gamla. Politiker från alla etablerade partier pratar gärna om att äldreomsorgen måste fungera bättre. Men det räcker inte att lova lite mer pengar när det är valår. En verklig förändring får vi först när det finns en politisk vilja att laga det trasiga systemet.
Sverige är ett högskatteland med ett av världens mest omfattande välfärdssystem. Därför borde det vara en självklarhet att den som har arbetat hela livet ska få en god omsorg när man blir gammal och behöver hjälp.
Det är inte för mycket begärt, utan precis vad vi redan betalar för.
Marina Eriksson
Ambition Sverige