Svenska JAS till Polen – ett dumdristigt högriskprojekt!

Artikelförfattare: Elsa Widding och Ulf Gabrielsson
Ulf Gabrielsson är nyligen pensionerad flygkapten med en karriär inom flygvapnet som stridspilot, major och senare trafikflygare.

Kriget i Ukraina går äntligen mot sitt slut. USA förser inte längre Ukraina med vapen eller kapital. Förhandlingar om en fredsuppgörelse är inne på sin andra runda. President Trump och president Putin pratar med varandra och har för avsikt att inte bara få till en fredsuppgörelse utan även göra affärer.

Sverige och Europa har sedan lång tid tillbaka anammat en strategi som gått ut på att inte tala med en av de stridande parterna. En fredlig uppgörelse mellan de krigförande länderna har det inte varit tal om. Den enda vägen framåt har handlat om att skicka mer vapen i förhoppning om att krigslyckan snart ska vända för Ukraina.

Sedan regimskiftet i USA har läget dock förändrats i grunden. Likväl fortsätter Sverige och Europa som om ingenting har hänt. Med alla medel försöker man att hålla igång kriget med fortsatt dödande på slagfältet. Att krypa till korset och erkänna att alla satsade pengar bara har lett till ett sönderslaget land och hundra tusentals döda vill man inte kännas vid.

Ulf Kristersson och hela regeringen bedyrar nu i en reklamfilm att man stödjer Ukraina så länge det behövs oavsett vad. I realiteten handlar det om att förlänga ett krig som Ukraina sedan länge är dömt att förlora, inte minst till följd av bristen på soldater, ammunition och ett fungerande luftförsvar. Dessa styrkeförhållanden har visat sig omöjliga för Väst att förändra, en realitet som nu också konstaterats av den nya regimen i USA. Sveriges agerande leder dessutom till en minskad försvarsförmåga och en utarmning av civilsamhället här hemma.

Pål Jonson uttrycker under en debatt i kammaren:
”Vi betalar med kronor och ören, dom ukrainska soldaterna betalar i blod och det ska vi vara tacksamma över.”
Tankesättet tycks gå ut på att så länge den ryska militären är uppbunden i Ukraina kommer Ryssland inte attackera andra europeiska länder. Bara genom att Ukraina vinner kriget kan Sverige fredas mot framtida attacker från Ryssland. Uttalandet är absurt och i grunden omoralisk. Enligt regeringens logik måste alltså kriget hållas igång även sedan en fredsförhandlingsprocess har inletts och trots förödande konsekvenser för det ukrainska folket med fler döda och ett sönderslaget land.

Ryssland är världens största och mest glesbefolkade land med en tredjedel av jordens naturtillgångar. Man samarbetar och handlar genom BRICS, som snart representerar halva jordens befolkning. Det saknas logiska motiv för Ryssland att invadera Sverige såvida inte Sverige med amerikansk trupp och vapen börjar utgöra ett för Ryssland existentiellt hot. Lyckligtvis ter sig denna utveckling mindre trolig sedan regimskiftet i USA.

Resonemanget att Ryssland har som ambition att erövra andra europeiska länder, så snart kriget i Ukraina är avslutat, saknar all verklighetsförankring. Det blir också alltmer tydligt att den svenska regeringen helt blundar för bakgrunden till varför Rysslands i februari 2022 gick in i Ukraina och istället framställer konflikten som ett erövringskrig.

Det är som om den svenska regeringen saknar förmåga att anpassa sig till en förändrad verklighet, en verklighet där USA äntligen har insett att Väst aldrig kommer att kunna besegra Ryssland genom ett proxy krig med mindre än att ett fullskaligt tredje världskrig bryter ut.

Det krävs mod att tänka om och anpassa sig efter det nya läget, ett mod Sveriges regering uppenbarligen helt saknar. Detta visar man tydligt när man i krigets slutskede väljer att eskalera sina insatser och utsätta Sverige för en helt onödig risk.

Regeringen har bestämt att sex till åtta JAS39 Gripen med piloter, samt en personalstyrka på 110 personer, skall stationeras i södra Polen. Operationen går ut på att skydda vapenleveranser in i Ukraina genom så kallad incidentberedskap eller ”airpolicing”. Att få riksdagsledamöterna att tänka till och rösta emot förslaget är nog att hoppas på för mycket, som vanligt gör man som man blir tillsagd.

Det kanske låter bra att Sverige nu ska skydda leveranser in i Ukraina men en fråga man måste ställa sig är vad den egentliga uppgiften för dessa svenska flygförband egentligen är i ett skarpt läge.
Vad händer om Ryssland väljer att med stridsflyg attackera logistikcentra eller vapentransporter på väg in i Ukraina, som enligt krigets lagar är legitima mål? Vad blir de svenska flygförbandens konkreta uppgift? Är det tänkt att de svenska flygförbanden ska skydda vapendepåer och transporter genom att bekämpa de attackerande ryska flygstridskrafterna? Om detta inte är avsikten borde man fråga sig vad våra JAS förband har i Polen att göra från första början.

Om en svensk JAS pilot skjuter ner ett ryskt flygplan befinner sig Sverige definitionsmässigt i en krigssituation med Ryssland. Svensk försvarsindustri kan för Ryssland plötsligt förvandlas från ett möjligt mål till ett prioriterat mål.

Har vår försvarsminister och regeringen tänkt i dessa banor och hur ser i så fall konsekvensanalysen ut?
Vilken fullmakt anser sig regeringen ha för att kasta in det svenska folket i ett krig mot Ryssland?
Detta är frågor som omgående kräver sitt svar av statsministern eller försvarsminister Pål Jonson.